Skrev förra onsdagen i Fria tidningar en debattartikel om USA och Syrien. Den finns inte som digital kopia, lägger därför upp den här på bloggen.
Att låta USA agera världspolis i Syrien kommer stjälpa mer än att hjälpa.
I Syrien rasar inbördeskriget för fullt och har pågått i mer än två år. Mer än 100 000 människor har fått sätta livet till. Drygt 36 000 civila syrier har fallit offer, uppger Syriska människorättsobservatoriet.
Efter den misstänka kemiska gasattacken mot en förort till huvudstaden Damaskus diskuterar ledarna för Frankrike, Storbritannien och USA att straffa den syriska regimen. Dock är det viktigt att komma ihåg att det inte är bevisat att det är den syriska regimen som utfört gasattacken, det saknas dessutom motiv från president al-Assads sida. Det kan vara al-Quida som har utfört attacken och det är isåfall en obehaglig sanning att denna terroristgrupp tillföljd av kriget nu kan tillverka stridsgasen sarin.
Oppositionen i Syrien är inte en enhetlig grupp utan består av en väldigt brokig samling med olika politiska mål. Den största oppositionsgruppen är Syriska nationella rådet, SNC. De är en paraplyorganisation för egentligen rivaliserade fraktioner vars talespersoner är exil-syrier sedan många år. Ett flertal företrädare för SNC är knutna till amerikanska tankesmedjor.
Den Fria Syriska Armén som krigar mot regimen är ingen sekulär militärstyrka. Armén består av olika religiösa grupperingar med den gemensamma nämnaren att de är sunnimuslimer. I Aleppo, Syriens folkrikaste stad, kontrolleras stadens infrastruktur av al-Qaida som även driver en domstol som tillämpar sharialagar. På andra ställen i landet där oppositionen har kontroll har liknande shariadomstolar upprättats.
Det ska understrykas att al-Assad styr landet likt en diktator, men han har skyddat de religiösa minoriteterna i landet under sin tid och försöker upprätthålla en sekulär stat. Presidenten tillhör själv den muslimska inriktningen alawiter, vilken påminner mycket om den stora muslimska grupperingen shia. Det är ingen hemlighet att Iran stödjer al-Assad, vilket är en nagel i ögat på USA.
Till oppositionen strömmar det in pengar och vapen från arabstaterna runt Persiska Viken. Dessa länder är sunnimuslimska och är allt annat än demokratier. Den stora finansiären till oppositionen är Saudiarabien som styrs till stor del av sharialagar och skickar militärutrustning för att beväpna den Fria Syriska Armén. De vill att den religiösa oppositionen ska ta makten och göra Syrien till en stat med strikta islamska lagar.
Frågan är vad som är realpolitiskt bäst? Att låta den något sekulära diktatorn al-Assad sitta kvar eller att låta den strikt religiösa och splittrade muslimska oppositionen få makten? För mig framstår det som ett val mellan pest eller kolera, men om jag skulle tvingas att välja bör al-Assad få sitta kvar . Vi har sett att efter den arabiska våren är det inte sekulära stater som har vuxit fram. Västvärldens ledare bör därför inte gå in i ett anfallskrig mot Syrien och på så vis hjälpa den religiösa oppositionen att bilda en strikt islamisk stat.
Gustav Nipe 
Oooookej….
Det är alltså mindre fel att stödja en diktator som väljer åt folket, än att låta folket välja själva om det är troligt att de väljer ”fel”?
”Realpolitik” är väl den politiska varianten av att låta ändamålet helga medlen, och inget jag trodde varken UP eller PP ville befatta sig med?
Hej,
jag tror dessvärre inte att det skulle bli en demokrati om al-Assad blir störtade nu.
Det blir säkert inte en traditionell västerländsk demokrati. Än sen?
Grunden för demokrati är att makten utgår från folket. Folkets vilja styr. Uppror och revolution kan vara yttringar av folkets vilja precis lika mycket som ett valresultat.
En konsekvens av att ha friheten att välja är möjligheten att välja ”fel”. Folkets vilja kan vara helt åt h-ete. Folkets vilja att bli av med al-Assad kan mycket väl resultera i en ny religiös regim. I någon mening så är det av misstagen man lär sig, och jag tror inte att en religiös regim på något sätt skulle bli sista akten i Syriens utveckling om det är så det blir.
Eftersom du uttrycker det som ett val mellan pest och kolera så antar jag att du är väl medveten om den motsättning det innebär att uttrycka stöd för al-Assad. Frågan är vad du anser vinns? Som jag förstår ditt inlägg är al-Assad mer sekulär medan oppositionen har ett större stöd bland folket. Du verkar välja sekularitet framför ett folkligt stöd för regimen. Är det så, eller är det något annat som gör att du uttrycker stöd för en diktator?
Man kan också fråga sig varför man skall begränsa sig till endast två alternativ. Om båda är fel, då bör man väl snarare försöka finna ett bra alternativ snarare än att välja det minst dåliga?
Utan att ta ställning för eller emot diktatorn al-Assad kan man nog konstatera att alternativet i dagsläget inte är en samlad demokrati där hela folket får välja fritt. Jag har svårt att se att en störtad al-Assad kommer leda till att folket får välja alternativ i lugn och ro. Troligare blir det ett splittrat land med fortsatta strider mellan olika grupperingar där demokrati i och mellan dessa grupperingar inte är en självklarhet.
Bra sammanfattning på ett så stort probelm så att många, som tex Anonym här ovan, inte ens funderat på att sätta sig in i det Gustav!
Ha det
Jan
Hade du inget annat än ad hominem att komma med?
första steget att vara seriös debattör är att tala om vem man är – det lugnar ner tonläget. My 5c
Nipe summerar läget korrekt enl. mig. Jämnför Libyen som var Afrikas mest utvecklade stat (källa CIA World fact book) innan västerlänska kommersiella intressen mördade Gaddafi, som inte heller var en ängel – men odiskutabelt uträttade mycket för det Libyska folket.