Har läst Daniel Domscheit-Bergs bok Wikileaks – Historien bakom sajten som förändrade en hel värld. Titeln på boken är lagom ambitiös. Daniel utgjorde tillsammans med Julian Assange ledarduon i Wikileaks, tills Daniel och den resterande kärntruppen fick nog av Julian och hoppad av.
Boken är läsvärd som nutidshistoria, man får följa deras uppgång och fall.
Daniel skriver i ett kapital om när de var på Hacking at random festivalen 2009 i Holland och skulle utropa en ny internationell rörelse mot internetcensur. Dom hade arrangerat en paneldebatt sent en kväll, inte så mycket folk närvarande. Många deltagare i tältet var dock taggade på idéen. Det stod en mikrofon i mitten av rummet och folk fick gå fram och säga vad dom tyckte.
En del människor lät uppgivna, och sa att det inte var lönt att kämpa emot.
Själv satt jag som åhörare i tältet och blev mer och mer rastlöst. Det dom pratade om lät i mina öron som att dom skulle uppfylla hjulet på nytt. Halva gruppen tyckte inte att det var lönt att organisera sig, och andra halvan ville skapa en ny politisk rörelse. Själv tyckte jag att båda hade fel.
Tillslut stegade jag fram och tog mikrofonen. Till negativisterna sa jag att det visst går att organisera sig, jag pekade på framgången Piratpartiet hade haft i EU-valet. Till dom andra försökte jag förklara att det redan fanns bra infrastruktur att bygga politiskt. ”Anslut er till det tyska Piratpartiet”, sa jag.
De tog inte mina åsikter på allvar.
Hur gick det då? Jag citar ur boken om vad som hände efter den kvällen i tältet:
Vi startade en e-post-lista som var tänkt att bli det första spadtaget i en global rörelse. Och sedan blev det inte mer.
Disclaimer: Om man misslyckas för att man ta för många initiativ är det förlåtligt, men om man misslyckas för att man inte tog initiativ är det inte förlåtligt.
Gustav Nipe 